Alla vill se dig dala nu
Soundet är trasigt, skamfilat och sönderknarkat. Förvrängd stämsång kraschar in över jingle jangle-gitarrer. Pillertrillande Manchester-pop fuckar med Taube. Funkiga trummor bryter sig plötsligt in från ingenstans i det stenade ruset av trumpeter och tvärflöjter i inledande ”Det här är min tid”.
Men det som verkligen gör att skivan nästan når upp till samma hisnande nivåer som Hellströms tredje och bästa album ”Ett kolikbarns bekännelser” är den ständigt närvarande och sorgliga stämningen av ett hoppfullt men ofrånkomligt nedelag.
Hellström, som fyllde 36 år i april, verkar redan se slutet på sitt nuvarande liv och karriär. Han förstår att inget varar, att publiken kommer sina, att framgång och popularitet aldrig ringer 112 när man faller.
Allt det är avslutande ”Du är snart där” en uppgörelse med. Det är en gastkramande ballad som påminner om John Lennons sorgligaste soloinspelningar.
Kören mässar om att fortsätta tro på att det bästa inte har hänt ännu. Håkan överröstar och manar på dem genom att ropa: Ljug för mig. Ljug för mig.
Det låter som slutet på en tio år lång och i det närmaste perfekt karriär.
Fyra plus har Håkans nya skiva fått av Aftonbladet. Vi får väll alla se imorgon.
